Jag har aldrig varit med i något bloggtema, men jag var inne och läste på Single Mother By Choice och läste om Jeckans veckotema: Blunda och hoppa - eller inte... Jag ger det ett försök och söker den poetiska ådran i mig. Min responsiblebild är ju som tidigare sagt en målning föreställande Sapfo, vilket är lite spännande då hon får anses vara en symbol för att verkligen våga hoppa. Dikten följer självklart samma röda tråd.
Sapfo faller
När klippans höjd döljer bränningarnas dån
Där nere kan man bara skymta vattnet
Både i väder och sinne mörka, tunga, gråa moln
Men djupt i bröstet bubblar skrattet
Inte av glädje utan av sorg
Av saknad inmurad i längtans borg
Luta sig försiktigt framåt nära vassa kanten
Vinden sliter genast tag i håret
Det hugger till i magen av den djupa branten
Tar kort bort fokus ifrån hjärtesåret
Klädseln sliten och i trasor
Själen likaså av skräckens fasor
Händerna försiktigt framsträckta såsom i bön
Ett ynkligt skrik släpps ut från munnen
Efter hoppet hörs i luftens vin en melodi så skön
Som en romantisk visa aldrig sjungen
Att offra sig själv för att bli sedd
Man är inte modig om man ej är rädd
{ 
min tro är klen och klokenskapen ringa
Sandra Beijer - boys, beers and bows
Aut inveniam viam aut faciamaa
du säger att jag har en liten värld men den är större än begärd
Joanna och Bella - mina söta vänner
En oerhört snurrig göteborgares knepiga men roliga vardag
The heart asks pleasure first
Idag ska man leva för vad man är
Fina fisken strip varje dag
Annika Marklund
Ingen minns en fegis
ann jobbar antagligen i kassan
bäst på att vurpa på cykel
Det finns 13 kommentarer till det här inlägget:
åh wow. Fint. Man är inte modig om man inte är rädd.
Tack! Nej, man är ju inte det. Snarare brukar avsaknad av rädsla betyda att man är dumdristig eller helt enkelt bara dum.
Eller så har man inte något kvar att förlora. Det är tanken på att förlora saker som gör mig rädd.
Kanske är den största rädslan att ingen kommer att sakna en alls? Det är i varje fall en rädsla jag har. Gud, så hemskt det vore.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Speechless. Men du, du är så grymt bra..!
Min dikt handlade om att leva, att leva ensam är min största skräck. När man dör så dör man, då spelar det ingen roll om man är saknad, älskad eller värdefull.
@Sara - Vad gullig du är! Tack så mycket!
@SMBC - Hm, jo jag antar att jag nog känner som du om det är så att man lever tills man är 90 år och känner sig klar med allt. Är det dock så att man hoppar och avslutar livet i förtid så tror jag att man skänker tankar till dem som är kvar. Mitt i sin egen sorg.
Och att leva utan någon. Ja, är det så att man verkligen är ensam, så vill väl ingen leva? När man är singel kan jag sakna den där tysta lunken nästan mest. Att man sitter vid frukostbordet med varsin del av tidningen. Såna småsaker.
Lite som att de stora sakerna kan man alltid hitta vänner att dela med. Men de små, de anspråkslösa, de som ingen har något större intresse av. Dem delar man bara med den man har närmast.
Men tipp-topp! Härligt och superfint. Jag länkar jit i morgon (torsdag). Tack!!
//Jeckan
@Jeckan - Tack själv! Vad kul!
Åh.
Dina ord berör.
Vackert!
@M - Det gör mig glad att höra. Tack!
Nej ensam vill nog ingen leva, och jag håller med - det är de där små sakerna man saknar. Jag botar dem med att bo i kollektiv. Men den där känslan av att vara en del av en enhet, den får man ju inte så. Så det kan jag sakna, att ha någon som är den första man tänker på när det händer något kul, sorgset, läskigt etc.
@SMBC - Precis så. Det är kärt besvär att sätta sig ner med en kopp te och prata om dagen som gått när man kommit hem på kvällen. För någon som man vet bryr sig om detaljerna bara på grund av det är man själv som berättar.
SKRIV NÅGOT. DET GILLAR JAG.