Nej, din RIKTIGA mamma!

Jag hade precis fått min första stjärna. Nej, jag pratar inte om någon namngiven glödande boll av gas någonstans på natthimlen, utan jag pratar om en stjärna att ha på axeln. Det var visserligen fortfarande en ring runt stjärnan, vilket betyder att min militära grad var sergeant, men en stjärna likafullt.

Jag stod iklädd uniform och väntade på tåget. Skjortan välstruken, skorna blanka och knapparna välpolerade.

På bänken bredvid mig satt det en kille i samma ålder och drack öl. Han stirrade ogenerat på mig, men jag låtsades inte om honom. Han hade vit och svartspräckliga kamouflagebyxor, bombarjacka, kängor och rakat huvud. Jag känner igen typen och jag förväntade mig något slags dumt uttalande så som jag hört så många gånger förut. Som för att förbereda mig så stålsatte jag mig och tänkte tyst att säger han något den jäveln så går jag bara därifrån. Han ska inte få tillfredsställelsen att se om jag tar åt mig.

Efter en stund så frågade han om jag fått skjuta med riktiga vapen. Först blev jag paff. Det var en så naken fråga. Av typen som jag fått av barn när jag jobbade på dagis. Den var uttalad med äkta nyfikenhet och intresse. Mina tidigare känslor rann av mig. Jag hade stått och eldat upp mig i onödan. Tagit saker för givet och dömt en person, enbart på grund av hur han såg ut.

Vi pratade en stund om lumpen och livet. Om att spränga saker i luften och om varför han fått frisedel. Vilka stridsvagnar som Ryssen skulle kunna luftlandsätta på Gotland. Helt normala samtalsämnen på en tågperrong.

När killen skulle gå tog han artigt i hand. Han förklarade att han inte gillade invandrare, men att han tyckte att jag var bra. För att jag var som han. En riktig person. Svensk.

Sedan vände han om. Han böjde sig ner och plockade upp den slitna ICA-påsen med folköl och gick sin väg. Jag stod kvar och såg efter honom samtidigt som tåget rullade in. En varm vindpust med en doft av uppvärmt stål slog emot mig, ett pysande och så öppnades dörrarna.

När tåget återigen fått fart så satt jag och stirrade ut genom fönstret och funderade på de där orden han sagt. Är man bara en riktig person om man är svensk? Är det vad som är målet med integrationspolitiken? Att bli en riktig människa.

Vardagsrasismen finns där ute. Den är vass och den är kall och den äcklar mig hundra gånger mer än några förvirrande unga pojkar som skanderar slagord den 30 november. Jag vet ju att dessa unga män lika gärna kan slå ner någon för att den har fel färg på halsduken, för att de håller på olika fotbollslag. Våldet är naturligtvis otäckt, men deras agenda är det inte.

Det som stör mig mest är människor som tror att de är öppna och snälla när de egentligen är det motsatta. Som kvinnan som stod och lyssnade på mig när jag pratade i mobiltelefon vid en busskur. När jag lagt på så gick hon fram till mig och klappade mig på armen och sa: “Vad duktig du är! Du pratar jättebra svenska. Du är adopterad, va? Har du träffat dina riktiga föräldrar?”

På något sätt anser många att det är okej att ställa närgångna frågor till främlingar för att man ser annorlunda ut. Att spelreglerna ser helt annorlunda ut, och är det något som jag förväntas bli så är det tacksam! Tacksam för att någon bryr sig.

Precis som inom så många andra områden inom politiken så är krafterna mot främlingsfientlighet ren konsekvenspolitik. Man försöker parera en situation som uppstått utan att ge sig på grunden i problemen.

Det spelar ingen roll att prata om integration och assimilering som lösningen på främlingsfientlighet. För det inte inte där problemet sitter.

När det gäller utländska medborgare som tillåts stanna i Sverige så finns det två kategorier: arbetskraftsinvandrare och flyktingar. Jag ska fokusera på den senare, då arbetskraftsinvandringen är så marginell att den helt saknar betydelse i sammanhanget (ca: 15 000/år och merparten är säsongare som återvänder till sina hemländer efter avslutat arbete).

Rörande flyktingar så lever många under villfarelsen att detta är en grupp människor som ska finna sig i att kasta bort hela sin identitet, sin kultur och sin härkomst av tacksamhet för att de fått komma hit. Priset för att vi låter dem stanna är alltså att de helt ska ge upp sig själva.

Det finns inget pris angivet på Artikel 14 i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Vi säljer inte ett val till dem som fått lämna sina egna liv och sina egna länder för att söka skydd i vårt. Vi erbjuder trygghet och säkerhet till dem som saknar det, och vi ska inte begära något i utbyte. Så det finns ingen tacksamhetsskuld som ska betalas.

Med det inte sagt att det inte finns några regler naturligtvis. Lagar och regler som gäller inom landet gäller givetvis för alla. Även för flyktingar. Varken mer eller mindre.

Rasism i Sverige handlar inte längre om att man vill internera de som inte har ariskt utseende. Det handlar om att man sopar ansökningshandlingar i papperskorgen för att den sökande har ett afrikanskt eller muslimskt namn. Det handlar om att någon halvt om halvt på allvar på jobbet deklarerar att dottern aldrig skulle få bli tillsammans med en muslim. Det handlar om att flera tiotalstusen går med i en Facebookgrupp för att försvara användandet av ordet “negerboll”. Det handlar om grannen som i förtroende viskar om “de där” som orsaken till arbetslöshet och kriminalitet.

Det handlar om att vi låter tomma åsikter doppade i illa dolt hat få ta plats i våra hjärtan. När vi inte ens orkar protestera längre utan bara håller tyst.

Det är då som man kan höra ljudet av ett avlägset stöveltramp eka i bakhuvudet när vi går till val. I ett av världens rikaste länder, i nådens år 2010, går ett parti till val på att vi “daltar för mycket” med människor som lämnar land, hem och familj för att söka sin tillflykt någon annanstans i världen. Ett parti går till val för att vi ställer för låga krav på den som lämnat allt för att åtnjuta det som vi i vårt land inte bryr oss om alls. För oss är rätten till liv och frihet några ord på ett papper, för andra är det verkligheten. Med livet som insats.

Visst, det kanske går att helt integreras och tappa sin egen kultur. Det är enkelt. Vi kan väl fundera på det nästa gång vi besöker spanska solkusten. När man hör folk gapa efter svenska köttbullar, svenska tidningar och svenskt kaffe. Vi kan fundera på det när svenskarna struntar i att fira jul och midsommar när de är utomlands. Vi kan fundera på det när våra mest framgångsrika näringslivstoppar knappt hjälpligt kan uttrycka sig på engelska. Jag menar ett språk är ju så jävla enkelt att lära sig. Hur svårt ska det vara? Om man måste för ett jobb så lär man sig väl ett språk?

Så ja, jag kan svara på frågan om jag träffat min mamma. Min RIKTIGA mamma. Hon tog hand om mig när kvinnan som födde mig inte kunde ta hand om mig. Hon tröstade mig när jag grät och bar mig när jag inte orkade gå. Utan att kräva något i betalning förutom kärlek.

Vem är du?